Allt är toppen. (det borde det vara)
fan vad jag stör mig på alla som frågar varför. det kommer ALLTID upp. när jag blir inlagd och det är ny personal, när någon ser ärren på armarna, när någon får reda på att jag mår dåligt. ALLTID.
hur fan ska jag kunna veta varför? hade jag vetat varför jag mår dåligt hade jag väl förfan gjort nånting åt det. det är inte direkt så att jag gillar att ha ångest varje kväll, att bli stel av skräck i flera timmar, att få panik och skrika och slå huvudet i väggen, att falla ihop på golvet gråtandes osv. det finns en viss berny pålsson som har romantiserat det hela, men det är fan ingen jävla dans på rosor. det finns så många 14åringar som tror att de "mår dåligt". oftast för att deras pojkvän sen tre veckor tillbaka gjorde slut, eller för att hon inte får gå ut efter 23 på kvällen. då är det jag saknar dig hit, jag hatar mina föräldrar dit och jag vill dö.
något jag stör mig fruktansvärt mycket på är de som visar upp ärren/såren på bilddagboken. vafan får man ut av det?! okej, du skär dig för att du har ångest. ångesten lättar osv. men sen tar dom kort på det!? känns det bättre av alla kommentarer "gör inte sådär <3333"?
det är fan ingen dans på rosor att vakna med så stark ångest att du spyr. att sedan gå runt och helt plötsligt hamna på en plats, och du har inget minne av att du kom dit. det är fan inte härligt att skratta ena sekunden och sen ligga gråtandes på golvet. det är inte ett dugg roligt att bli så jävla rädd på natten att du ligger vaken i flera timmar och knappt vågar andas. det är inte roligt att få sån panik att du bara skriker rätt ut. och alla som säger att de vill dö. varför vill ni dö för? jag har aldrig velat dö. men däremot vill jag komma bort från all jävla skit. jag säger inte att jag är feg, för det är jag inte. jag säger heller inte att det är fegt att ta livet av sig. men det är jävligt omoget att gå runt och säga att man vill dö, bara för att få uppmärksamhet.
jag säger inte att jag är värst, för det är jag inte. jag skäms nästan över att ens påstå att jag mår dåligt, när jag sett personer på psyk som mår så jävla dåligt så det finns inte. då känner jag mig helt dum i huvet. min psykolog säger att jag måste tillåta mig själv att må dåligt, att jag har rätt till det. men sen, bara några timmar senare, kommer min läkare och säger att jag inte mår tillräckligt dåligt för att vara på psyk. detta var bara några minuter efter att jag krossat ett glas och skurit sönder armen.
men allt borde vara toppen. jag vet att alla tänker så. jag har ett perfekt liv, egentligen. men ändå mår jag dåligt. och det är tack vare den där jävla aspergern, som jag känner en stor hatkärlek till.
hur fan ska jag kunna veta varför? hade jag vetat varför jag mår dåligt hade jag väl förfan gjort nånting åt det. det är inte direkt så att jag gillar att ha ångest varje kväll, att bli stel av skräck i flera timmar, att få panik och skrika och slå huvudet i väggen, att falla ihop på golvet gråtandes osv. det finns en viss berny pålsson som har romantiserat det hela, men det är fan ingen jävla dans på rosor. det finns så många 14åringar som tror att de "mår dåligt". oftast för att deras pojkvän sen tre veckor tillbaka gjorde slut, eller för att hon inte får gå ut efter 23 på kvällen. då är det jag saknar dig hit, jag hatar mina föräldrar dit och jag vill dö.
något jag stör mig fruktansvärt mycket på är de som visar upp ärren/såren på bilddagboken. vafan får man ut av det?! okej, du skär dig för att du har ångest. ångesten lättar osv. men sen tar dom kort på det!? känns det bättre av alla kommentarer "gör inte sådär <3333"?
det är fan ingen dans på rosor att vakna med så stark ångest att du spyr. att sedan gå runt och helt plötsligt hamna på en plats, och du har inget minne av att du kom dit. det är fan inte härligt att skratta ena sekunden och sen ligga gråtandes på golvet. det är inte ett dugg roligt att bli så jävla rädd på natten att du ligger vaken i flera timmar och knappt vågar andas. det är inte roligt att få sån panik att du bara skriker rätt ut. och alla som säger att de vill dö. varför vill ni dö för? jag har aldrig velat dö. men däremot vill jag komma bort från all jävla skit. jag säger inte att jag är feg, för det är jag inte. jag säger heller inte att det är fegt att ta livet av sig. men det är jävligt omoget att gå runt och säga att man vill dö, bara för att få uppmärksamhet.
jag säger inte att jag är värst, för det är jag inte. jag skäms nästan över att ens påstå att jag mår dåligt, när jag sett personer på psyk som mår så jävla dåligt så det finns inte. då känner jag mig helt dum i huvet. min psykolog säger att jag måste tillåta mig själv att må dåligt, att jag har rätt till det. men sen, bara några timmar senare, kommer min läkare och säger att jag inte mår tillräckligt dåligt för att vara på psyk. detta var bara några minuter efter att jag krossat ett glas och skurit sönder armen.
men allt borde vara toppen. jag vet att alla tänker så. jag har ett perfekt liv, egentligen. men ändå mår jag dåligt. och det är tack vare den där jävla aspergern, som jag känner en stor hatkärlek till.
Kommentarer
Trackback
