aspiebrud

jag suger på att uppdatera. skriver bara när jag har lust.

egentligen är allt toppenbra, ja fyfan vad bra det är. men idag är en jävla skitdag. jag har ångest och jag vill sluta med kaninerna och jag är sjukt sugen på att sluta leva på riktigt. bara ligga i sängen hela dagarna. sluta äta. sluta prata med någon.

men jag kan inte. och det, i sig, ger mig panik. jag kan inte sluta leva. jag måste. jag måste gå upp, för kaninerna måste ha mat. jag måste prata med någon, för annars blir alla oroliga. jag måste äta, för annars dör jag. jag vill inte dö, inte egentligen. men sånahär skitdagar vill jag bara gå och lägga mig och sova i hundra år och fan. sixten avlivades igår. jag trodde att jag var beredd på att det skulle hända, jag har gråtit i ett halvår för att jag visste att hans tid var slut. men igår grät jag, fyfan vad jag grät. jag skakade och skrek och var helt utom mig. mamma grävde gropen, jag stod bredvid och grät. att linda in honom i handduken var fruktansvärt. jag kan inte skriva mer om det, jag gråter. pricken är sjuk, han ska avlivas imorgon.

annars är allt toppen. blir jennie-vecka, sen kommer en väldigt trevlig pojke och stannar över helgen.

Fick lite gnäll om att jag inte har uppdaterat på ett tag.

Just nu är det rätt bra. Eller, det är som vanligt. Allt går upp och ner. Det kanske det gör för alla, men för mig är det verkligen upp mot stjärnorna och sen rätt ner mot järnet i jordens mittpunkt. för det har jag fått lära mig minnsan, haha. har i hela mitt liv trott att jordens mittpunkt bestod av eld och lava typ, men så är det tydligen inte.

jag har börjat motionera, WOHO! nejmen, jag har sån jävla ångest för min vikt. har gått upp 10 kg det senaste 1½ åren, och nu orkar jag fan inte vara tjock längre. jag vill vara så smal att folk säger "men gud, vad smal du är!". jag vet att det är löjligt, men jag är trött på min putmage och mina stora jävla bröst.

förut gick det perioder då jag inte åt på flera veckor, för jag mådde så jävla dåligt att jag inte orkade. nu vill jag ju fortsätta leva, och då funkar det inte att sluta äta.

var hos bup idag, pratade med min psykolog om ångest och så. så kom vi in på fysiska symptom. det är flera som sa, när jag mådde som värst, att jag såg ut "som ett jävla spöke". och ja, när jag kollar på bilder därifrån så ser jag att jag verkligen såg förjävlig ut. blek som snö, mörka skuggor under ögonen osv. fick höra från flera att det verkligen syntes att jag mådde dåligt. min psykolog sa även att jag såg ut att gå runt i en dimma, när vi träffades första gången.

men nu ska jag typ försöka bli trött, imorgon händer det massa grejer.

vaknade nyss, sovit i 18 timmar och drömt en jävla massa skit. dessutom är det en jävla fittig skitdag och jag hatar allt som har med kärlek och saknad och allting överhuvudtaget att göra och jag vill fan sova bort hela jävla livet.

jobba idag, cash <3 om jag orkar dvs. brukar bli skittrött efter någon timme. men förhoppningsvis har jag mer ork idag, med tanke på att jag sovit sjukt mycket de senaste dagarna.

sen ska jag till bup, träffa min psykolog. ska föreslå att vi inte ska träffas lika ofta längre, eftersom jag mår betydligt bättre nu. samtidigt är jag rädd för att bryta kontakten eftersom jag närsomhelst kan börja må dåligt igen.

over and out!

jag får små utbrott ibland. antingen är det ilska, panik eller ångest.

förut kunde de vara i flera timmar, men nu så kan jag samla mig mycket snabbare. för några dagar sen blev jag helt utom mig av saknad, jag bara grät och grät. men mamma kom, så jag var tvungen att samla mig, så hon inte såg att jag grät. jag vill inte att hon ska bli orolig.

det känns som att det börjar gå uppåt, men jag orkar fortfarande ingenting. har varit igång i några dagar nu, har gått på högvarv. nu är jag helt död, sov till 16 idag. är fortfarande sjukt trött, vill bara gå och lägga mig och sova hur länge som helst.

men fyfan, jag saknar en viss person så jävla mycket. jag går helt sönder.

Jag känner mig sjukt pepp idag. kan bero på att nomy alltid lyckas få mig på bra humör med sin musik. jag är pepp på att jobba imorgon, tävla på lördag och bygga bur på söndag. förhoppningsvis orkar jag jobba rätt mycket nästa vecka, lite klirr i kassan skulle verkligen inte vara fel.

jag älskar att drömma om vad jag skulle kunna köpa om jag var rik! igår var vi på mediamarkt, och man blir jävligt sugen på alla söta objektiv. för att inte tala om hur gött det vore med en ny skärm! min är verkligen supermini.

och jag skulle vilja shoppa massor till kaninerna. nya transportburar, selar, matskålar, massa olika sorters mat och liknande.

dessutom vill jag ha en filmkamera, en kompaktkamera och en massa annat. kläder har jag fått nog av, har så jävla mycket som jag aldrig använder.

var hos min samtalskontakt på bup igår, hon är så himla mysig! eftersom jag inte mår så jättedåligt just nu så pratade vi om bra saker istället. kaninerna, vännerna, film, musik och liknande. hon hade tydligen en kollega som pluggar, hon skulle göra nån uppsats eller nåt om en deprimerad tjej. så min samtalskontakt hade tänkt på mig. men eftersom jag inte klassar mig själv som deprimerad längre så får vi se.

dessutom kanske jag ska ställa ut mina foton i slutet av september, min faster har tjatat på mig länge om att jag borde göra det. det ska bli kul, men fan vad svårt att välja ut vilka foton som ska vara med!

ni får en bild på något som verkligen representerar lycka för mig;

jag och sandra på p&l <3

Jag hatar dem. På drygt ett år har jag testat så jävla många så jag minns inte ens namnen på alla. Antidepressiva, sömnpiller, ångestdämpande osv.

Varje gång jag kommer in till BUP för att få hjälp, så får jag höra det:
- jo, vi har en medicin vi tänkte att du skulle få prova. vi tror att den kommer göra susen blablabla.

VARJE GÅNG. jag kommer fan inte in till BUP utan anledning. Jag går ju inte dit för att det är kul direkt. jag vill ha hjälp när jag går dit. inte nåt jävla babbel om mediciner, som jag vet inte kommer hjälpa.

Jag är 16 år. Varje dag tar jag 6 piller. Det är fan sjukt! man ska inte äta fler mediciner än en hjärtsjuk när man är 16 år. Min morfar är sjuk på alla möjliga vis, han äter hälften så mycket mediciner som jag. Visst, de kanske har hjälpt mig. men det är fan inte på det sättet jag vill ha hjälp! jag vill inte behöva äta mediciner, de ger mig sjukt mycket biverkningar.

Tack vare medicnerna har jag:
Gått upp 10 kilo.
Sår över hela kroppen, en medicin gör att det kliar lite överallt, så jag kliar upp stora sår.
Muntorrhet. Jag är så jävla torr i munnen, dricker 2-3 liter mjölk per dag och trots det är jag törsig mest hela tiden.

Dessutom är jag så jävla trött hela tiden, jag orkar inte göra nånting. och gör jag något, tillexempel tävlar, så är jag helt död i flera dagar efteråt.

jag hatar verkligen mediciner. och vad jag hatar ännu mer är att jag inte kan sluta, för de är SSRI preparat = slutar jag så blir jag självmordsbenägen direkt.

fyfan.

Fyfan vad jag hatar det.

Visst, det är underbart att vara kär. Lyckligt kär, som det så fint heter. Att kunna säga vi. Vi mot världen och yadayada. Det är verkligen jättefint, att vara två och att älska varandra. Ett tag.

Det finns ingenting som heter "lycklig kärlek". Det gör det verkligen inte. Kärlek slutar aldrig lyckligt. Det är väldigt många sm inte håller med mig, och jag förstår dem. Men ge mig ett enda exempel då det har slutat lyckligt? Ett enda! Det finns nämligen inte. Alla som någon gång varit kära vet hur jävla ont det gör. Att inte få den man vill ha, att förlora den man har, att älska någon så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen. Det gör förbannat ont.

Säg att du är 15 år och har ditt första "seriösa" förhållande. Allt är underbart, du älskar henne eller honom så jävla mycket. Det är ofta så det låter. 95% av alla som varit 15 vet hur det är att vara kär för första gången, på riktigt.

Något som stör mig är de som varit ihop med sin partner i typ tre veckor, och sen helt plötsligt vet att man kommer älska personen resten av livet. Hurfan kan man säga så?! Ingen vet det! Det är aldeles för stort för att säga! Jag har aldrig, och kommer aldrig, säga så till någon. Jag vill inte inbringa sånt hopp, varken hos mig själv eller hos någon annan.

Jag kan ärligt säga att jag varit riktigt kär en (1) gång. Jag har haft tre förhållanden, men jag har bara varit kär en gång. Och inte fan slutade det lyckligt, det slutade i skärande smärta och stark jävla ångest.

Inga förhållanden slutar lyckligt. Det är pessimistiskt, det är cyniskt. Men jag är en cyniker, och kommer alltid vara.

Jag har en bilddagbok också :) aspiebrud.bilddagboken.se

för er som inte har bilddagbok är lösenordet hejkent.

Sitter och kollar på film, men att kolla på film ensam suger. Så jag avbryter titt som tätt, och nu hittade jag en lista hos Woaska som jag tänkte fylla i.

AVSLUTA MENININGEN
Jag har insett att min senaste kyss: var laddad med ångest.
Jag lyssnar på: min brors cs-snack
Jag pratar: med Albatorsk
Jag tycker om: kaniner <3
Jag avskyr när folk: inte står för sina åsikter
Mina närmaste vänner är: det bästa jag vet
Min första vän hette: Mikaela (Kela)
Kärlek är: förjävligt
När jag borstar tänderna: så gör det ont i tandköttet
När jag lagar mat: går det dåligt
Jag tänder på: ingenting alls.
Det sexigaste yrket är: rockstjärna :D
Det är charmigt när: Christin skrattar :D
Jag är rädd för: allt.
Den värsta känslan är: ångest, utan tvekan
Bästa känslan är: äkta lycka.
Jag är bäst på: att vara mig själv.
Jag är sämst på: att ta tillvara på dagen.
Om jag var ett djur skulle jag vara: bekymmerslös
Om jag va en insekt skulle jag vara: äcklig
Om jag vore ett redskap skulle jag vara: en dildo WOHO
Jag kommer alltid att vara: "livrädd för att leva, dödsrädd för att dö"
Det finaste som finns är: vänskapskärlek
I sommar: hände det en jävla massa skit.
Sist jag grät var: längesen, jag gråter sjukt sällan.
Jag kan: få folk att le.
Jag kan inte: inse att allting har ett slut.
När jag vill tänka går jag: till skogen
När jag bakar så bakar jag: kladdkaka =)
Min mobiltelefon är: sjukt jävla trasig
När jag vaknar på morgonen: så känner jag efter om det är en bra eller dålig dag.
Innan jag går och lägger mig: så ringer jag någon.
Just nu tänker jag på att: försöka få tag i daniel/simon
Bebisar är: underbara
Idag har jag: tävlat och umgåtts med underbara människor!
Ikväll ska jag: kolla på film med mamma.
I morgon kommer jag: förhoppningsvis åka till jennie.
Jag vill verkligen: förstå.

Förövrigt så hatar jag att alla gamla minnen aldrig suddas ut.

Glömde två grejer. För er som, mot förmodan, är intresserade:

isabelleskaniner.blogg.se
isabelleskaniner.webs.com

En mycket klok människa (eh..) skrev så på msn idag. Och jag insåg hur jävla sant det är.

Jag kan inte sätta mig in i hur det är att ha anorexia. Jag kan inte förstå hur det är att vara så fattig att man inte har råd med mat för dagen. Det kan bara de som varit med om det.

Och lika lite kan någon sätta sig in i hur jag har, eller har haft, det. Många har försökt, inte allra minst psykologer, behandlingspersonal och läkare. De försöker om och om igen, och misslyckas lika brutalt varje gång. Och många kommer och säger "jag vet hur det känns, jag förstår precis.." flera gånger. Både kända och kända människor.

Visst, det är väl något sätt för dem att visa att de bryr sig. Men jag blir lika irriterad varje gång. Jag har ingen aning om hur det är att vara Anna Larsson, och ingen har nån aning om hur det är att vara en aspiebrud heller. Jag har några kompisar med AS, och vi förstår varandra bättre än de flesta andra gör. Men jag kan verkligen inte sätta mig in i hur de har det.

Men det var inte riktigt så dystra tankar jag tänkte skriva om idag! Jag har äntligen (tror jag) lärt Rally att ligga. Hoppas att han fattar nästa gång också, men han är en väldigt smart hund.

Dessutom är det tävling imorgon! Jag är sjukt jävla pepp, det kommer bli så jävla kul. Och ikväll kommer min älskling, Christin <3. Ska bli underbart att träffa henne igen. Och ev. blir det till att träffa massa österrikare ikväll också, det beror på hur länge C ska stanna.

Men i allmänhet är det här en rätt bra dag, jag är sjukt jävla pepp på det mesta =D

Idag är jag fett sur och fett jävla trött.

Mamma tjatar somfan om att jag måste städa och blablabla. vemfan bryr sig om hur det ser ut i min stuga?!
Hundfan är helt jävla störd
Telfonförsäljare som frågar om jag är Morgas sambo (min farsa)
OCH ALL ANNAN JÄVLA SKIT

jag exploderar.

fan vad jag stör mig på alla som frågar varför. det kommer ALLTID upp. när jag blir inlagd och det är ny personal, när någon ser ärren på armarna, när någon får reda på att jag mår dåligt. ALLTID.

hur fan ska jag kunna veta varför? hade jag vetat varför jag mår dåligt hade jag väl förfan gjort nånting åt det. det är inte direkt så att jag gillar att ha ångest varje kväll, att bli stel av skräck i flera timmar, att få panik och skrika och slå huvudet i väggen, att falla ihop på golvet gråtandes osv. det finns en viss berny pålsson som har romantiserat det hela, men det är fan ingen jävla dans på rosor. det finns så många 14åringar som tror att de "mår dåligt". oftast för att deras pojkvän sen tre veckor tillbaka gjorde slut, eller för att hon inte får gå ut efter 23 på kvällen. då är det jag saknar dig hit, jag hatar mina föräldrar dit och jag vill dö.

något jag stör mig fruktansvärt mycket på är de som visar upp ärren/såren på bilddagboken. vafan får man ut av det?! okej, du skär dig för att du har ångest. ångesten lättar osv. men sen tar dom kort på det!? känns det bättre av alla kommentarer "gör inte sådär <3333"?

det är fan ingen dans på rosor att vakna med så stark ångest att du spyr. att sedan gå runt och helt plötsligt hamna på en plats, och du har inget minne av att du kom dit. det är fan inte härligt att skratta ena sekunden och sen ligga gråtandes på golvet. det är inte ett dugg roligt att bli så jävla rädd på natten att du ligger vaken i flera timmar och knappt vågar andas. det är inte roligt att få sån panik att du bara skriker rätt ut. och alla som säger att de vill dö. varför vill ni dö för? jag har aldrig velat dö. men däremot vill jag komma bort från all jävla skit. jag säger inte att jag är feg, för det är jag inte. jag säger heller inte att det är fegt att ta livet av sig. men det är jävligt omoget att gå runt och säga att man vill dö, bara för att få uppmärksamhet.

jag säger inte att jag är värst, för det är jag inte. jag skäms nästan över att ens påstå att jag mår dåligt, när jag sett personer på psyk som mår så jävla dåligt så det finns inte. då känner jag mig helt dum i huvet. min psykolog säger att jag måste tillåta mig själv att må dåligt, att jag har rätt till det. men sen, bara några timmar senare, kommer min läkare och säger att jag inte mår tillräckligt dåligt för att vara på psyk. detta var bara några minuter efter att jag krossat ett glas och skurit sönder armen.

men allt borde vara toppen. jag vet att alla tänker så. jag har ett perfekt liv, egentligen. men ändå mår jag dåligt. och det är tack vare den där jävla aspergern, som jag känner en stor hatkärlek till.

Jag älskar verkligen att planera. Jag planerar ALLT. Och allra mest älskar jag att planera min framtid. Jag vet precis vad jag vill jobba med, hur jag vill bo osv. Det som är roligast är att planera med kaninerna.

Men det är ju den lilla detaljen, jag är inte frisk. Jag hatar när folk säger så (mamma, läkare, buppersonal osv). Jag ser ju mig själv som frisk! Sjuk är man ju när man har halsfluss eller cancer. Jag har varken eller. Men alla säger att jag är sjuk. "svårt psyksikt sjuk", säger de. Det känns som ett slag rätt in i magen. Vadå sjuk? Jag kan se, jag kan höra, jag kan gå och jag har inte feber. Men det är det som är det jobbiga. Det syns inte på mig att jag är sjuk, så folk tar för givet att jag är frisk. Men jag vill ändå inte använda den benämningen. Jag vet inte vad jag ska kalla det. Asperger är ju inte en sjukdom, men depression är. Vi kan säga såhär: Det syns inte på mig att jag är deprimerad. Inte om det är en helt normal dag, då jag går runt i färglada kläder och tyllkjol. Då ser jag ut som vilken tjej som helst. Men de dåliga dagarna, när jag inte orkar se på mig själv i spegeln, då syns det. Mina svarta skuggor under ögonen, mina svarta hängiga kläder och min frånvarande blick. Mamma säger att det inte går att få kontakt med mig när jag har en dålig dag. Hon säger att jag svarar, men jag vet inte vad jag säger.

Och det kanske stämmer. Så jag kanske är sjuk ändå. Men jag älskar att planera ändå, för jag vill och tror att jag nån dag kommer må bra.

Nu har jag iofs inte haft ett privatliv på väldigt, väldigt länge med tanke på att mina föräldrar kollar upp precis ALLT jag gör.  Åka till Göteborg ensam är inte ens att tänka på. Är jag nånstans ringer de minst en gång i timmen för att höra vad jag gör. Och att åka till stockholm är det starkt förbud mot.

Men jag har iallafall haft nöjet att få vara mig själv i mitt eget hem. Iom att mitt internet inte funkar i stugan där jag bor är jag inne i huset mest hela tiden, utom när jag sover. Men nu har det kommit hit två österrikare, 16&17 år som ska bo här i sex veckor. Plötsligt börjar man tänka på precis allt man gör. Vad man lyssnar på för musik (stängde av håkan, för de satt och skrattade i sitt rum, tänk om de skrattade åt min musik?), vad man har på sig, vad man äter, allt! jag hatar att äta inför folk jag inte känner, och nu sitter det helt plötsligt två helt främmande killar vid matbordet när jag ska äta. Känns som om de stirrar på mig. Och jag går sällan runt i annat än skitiga mjukisbyxor och en sleten t-shirt i storlek XXL när jag är hemma, finns ingen anledning att byta kläder eftersom jag blir smutsig så fort jag går ut. Men fan vad de stirrade på mig när jag hälsade på dem! Kanske inte så konstigt, mina kläder är täckta av målarfärg och håret har helt plötsligt slingor i vitt.

Annars är det en rätt bra dag. Har hållt mig sysselsatt så mycket som möjligt. Var ute i skogen med hunden, det var jättemysigt. När jag var liten var jag mycket i skogen ensam, men nu vågar jag inte gå dit ensam. Har alltid med mig en kanin när jag går dit. Men nu har jag min lilla hund som håller mig sällskap, det är skönt.

Men blev jävligt irriterad idag. Min bror åkte iväg för att lana, med en tpkabel som jag använder till datorn. Han sa att jag kunde använda det trådlösa istället. Och visst, det hade jag ju kunnat göra, om det inte vore för den lilla detaljen att det inte funkar. Så nu sitter jag i hans rum med den bärbara, som är snabb som en snigel. Dessutom är det bara en 10cm vägg mellan mig och österrikarna.

Over and out.

Det är som om jag sover igen allt jag missade för flera år sen. Då sov jag max tre timmar per natt. Nu sover jag minst 12. Men jag älskar att sova! Det är underbart. Men jag drar mig för att gå och lägga mig. Varför? För jag vet inte hur jag ska vakna upp. Mår jag bra är jag vaken så länge som möjligt, jag vill ta vara på känslan. Men mår jag skit vill jag helst gå och lägga mig så fort jag vaknar. Då är det typ gå upp, dricka mjölk, ge kaninerna mat, gå och lägga sig igen. Oftast sover jag jättelänge när jag mår dåligt.

Och det blir ett sånt jävla hinder. Jag planerar saker, men sen sover jag över det. Och folk blir arga. Jag vet inte hur jag ska förklara för dem att jag mår som jag gör, att jag inte kan hjälpa att jag ibland sover 20 timmar i sträck. Det suger, helt enkelt.  Alla andra säger att jag är konstig, störd i huvet, knäpp när jag berättar att jag sover så mycket. De säger att de får ont i huvet om de sover så mycket. Jag får ont i huvet om jag sover mindre än 10 timmar.

Men så kommer de där bra dagarna. När jag vaknar fem på morgonen, pigg och utvilad. Då blir jag så uppfylld av att jag kan må bra att jag tar ut mig totalt. Sen ligger jag där, i sängen. Jag börjar lära mig nu. Vaknar jag fem på morgonen, skitpigg och redo att ta över världen, så sover jag i två dygn efteråt. Och sover jag inte i två dygn fylls hela jag av rivande ångest. Jag har inte hittat någon balans än. Alla andra sover i 8 timmar. Går och lägger sig elva, vaknar 7. Jag vet aldrig när jag ska vakna. För om någon väcker mig är hela dagen förstörd. Då blir jag bara sittande. Jag måste få sova, jag klarar mig inte annars.

Bakom mig så luktar släckta bränder
Så otäckt långt var jag beredd att gå I din närhet
Jag skyddar mitt förvuxna dumma hjärta
Jag ser mig aldrig om

Sömnen kommer som en vän tur, retur mot tystnaden
Sömnen kommer som en vän den dömer ingen
Glömmer ingen, öppnar bara famnen

En gång i en framtid ska jag glömma
Hur otäckt långt jag var beredd att gå I din närhet
Jag upprepar ett löjligt gammalt mantra
Jag ser mig aldrig om
Jag ser mig aldrig om

Idag är en bra dag. Bortsett från att hela jag är helt jävla vit av målarfärg. Armarna, kläderna, håret, ansiktet och på något sätt magen. Liksom, hur sjutton hamnade det färg på min jävla mage?! Det kan man fråga.

Imorgon går anmälningen till tävlingen ut. Längtar så! Kommer bli skitkul. Och jävligt trevligt att tävla igen, det var ett bra tag sen nu. Nu när jag har så fint i stallet ska det bli kul att få hem lite folk med.

Förresten, min bror är något efterbliven. Han ropade på mig, blev himla chockad eftersom han i vanliga fall brukar avnända MSN till att få tag på mig. Men nej, nu ropade han. Och varför? Han kom inte ihåg våran adress. Han har bott här i 14 år och han vet inte vad vi har för adress. Lyckat.

Fett ointressant inlägg. Men jag har kommit på att det är rätt skönt att skriva. Skriva för hand är jag aldeles för lat för.

Jag lyckas alltid, alltid gå ner mig i tankar så här sent. Det är väldigt sällan jag är uppe efter elva, men när mamma inte är hemma glömmer jag medicinerna, vilket resulterar i att jag inte blir det minsta trött. Också händer det något. Man tänker fel saker, pratar med fel personer och sätter på fel musik. Så är man nere i det där jävla träsket. FAN vad jag hatar det!

Jag pendlar upp och ner, hela tiden. Jag kan inte planera nånting längre, jag vet ju knappt hur jag ska må om en timme. Ena dagen vaknar jag upp, lycklig somfan med planer på att erövra hela jorden. Nästa dag vaknar jag skrikandes, men ångest som klöser i bröstet och med känslan av att aldrig mer vilja gå upp. Såna dagar hjälper ingenting. Jag blir liggandes i sängen, eller så sitter jag ute hos kaninerna hela dagen.

Och ibland pratar jag med fel personer om fel saker. Jag borde ha lärt mig vid det här laget, att vissa saker borde jag inte prata om. Men jag kan inte låta bli, jag behöver prata om det, trots att jag vet att det slutar i panik och smärtfylld ångest.

Inatt kanske inte är en sån natt. Men det lurar där. Det sitter på min axel, då och då viskar det i min öra.
- hur fan har du mage till att påstå att du är lycklig?
Men, säger jag. Jag är ju det. Jag har ju sandra och christin, jag har ju kaninerna, jag har ju familjen. jag är en lycklig människa ju!
- skojar du eller? du är fan inte lycklig, är inte dina ärr ett bevis på det? hur länge är du lycklig den här gången då? en timme. sen kommer du tillbaka till mig, det vet jag ju.

Alltid, alltid gör det så. Ibland blir jag så jävla rädd för att gå ner i träsket, att jag mår dåligt av tanken på att må dåligt. Och jag följs alltid åt av känslan av att vara bevakad. pratade med en kompis om det.
X: Vad är det här för medicin?
Jag: den är mot psykoser
X: men du har väl aldrig haft en psykos?
Jag: de påstår att jag har en lätt psykos. att jag har haft den länge
X: Vad?
Jag: Jag är ju helt jävla övertygad om att någon bevakar mig, jag vet ju att de gör det vafan!
X: Men alla är ju bevakade.

Jag blev så jävla ledsen. X är en person som tror på det övernaturliga. Det gör inte jag. Varför förstår han inte? Jag tror inte att det är nåt spöke, nån alien, nån ond ande eller nån annan skit som bevakar mig. Jag tror inte att det är en riktig människa heller. Jag bara VET att någon bevakar mig. Alltid.

Men, inatt kanske inte är en sån natt. Kanske är det bara en natt då alla andra är ute och festar och jag sitter vid datorn. Kanske är jag bara patetisk.

Ja, jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. Funderade på att vara anonym, men sånt skiter vi i.

Jag heter Isabelle, född 93. Bor mitt ute i ingenstans, utanför en skitstad som heter Falköping. Vad ska man skriva egentligen? Jag gör inget speciellt på fritiden, eftersom hela mitt liv just nu består av fritid. Jobbar en eftermiddag i veckan, men det ska utökas allteftersom och förhoppningsvis bli minst tre hela dagar i veckan. Jag är en person som tar dagen som den kommer. Eller rättare sagt, jag planerar som fan men i slutändan skiter jag i planerna och gör det jag känner för.

Men om man nu ska prata om fritiden. Jag har en hobby, eller vad man ska kalla det, och det är kaninerna. Jag har alltid älskat kaniner och fick min första för 8 år sen. Sen har det utökas, och idag är jag aktiv kaninhoppare. Tävlar för Trestads kh, där jag även sitter i styrelsen och förhoppningsvis blir jag domare om några veckor. Kaninerna har flera gånger räddat mig från att falla ner totalt i träsket, som jag kallar det. De är mina älsklingar, och de som håller mig sysselsatt på dagarna.

Jag är inte den som har speciellt många kompisar. Och jag trivs jävligt bra med det. Visst har jag kompisar, men det är bara några få som står mig riktigt nära. Det är Sandra och Christin, mina älskade flickvänner. De är otroligt viktiga för mig, och även de har räddat mig otaliga gånger från att falla ner i träsket. Sen har jag en hel del kompisar genom kaninerna, allihop är helt underbara. Håller knappt kontakten med mina gamla klasskamrater, helt enkelt för att det inte finns någonting att säga längre. De har gått den "normala" vägen med allt vad det innebär. Gymnasium, pojk/flickvän och liknande. Jag kom in på en helt annan väg för länge sen, och den har skilt mig från klasskamraterna. Men jag trivs med det, har nästan ingenting gemensamt med jämnåriga.

Min familj är otroligt viktig för mig, de har stöttat mig väldigt mycket det senaste året. Min bror, min mamma och min pappa betyder väldigt mycket, och jag är glad över att vi har så bra kontakt som vi har.

Till familjen hör också djuren. Förutom kaninerna har jag två katter och en hund. Katterna är mina gosbollar, även om den äldsta är en jävla bitch. Den andra har asperger, precis som jag. Min hund har ADHD, han är helt störd i huvet. Hade jag haft en hundradel så mycket energi som han har, hade jag antagligen utfört stordåd vid det här laget. Han är det senaste nytillskottet i familjen, och han går oss alla på nerverna. Men jag älskar honom, och försöker uppfostra honom så gott det går.

Om hur jag mår och så kommer i ett annat inlägg. Jag försöker inbilla mig själv att det inte hör till mig egentligen, att allt som har hänt hände en annan tjej. För jag ser mig själv som världens lyckligaste människa, även om det är väldigt, väldigt sällan folk beskriver mig som lycklig och glad.

Men ja, ska jag beskriva mig själv kortfattat så är jag en lycklig 16åring som försöker klara av livet så gott det går.