aspiebrud

Jag älskar verkligen att planera. Jag planerar ALLT. Och allra mest älskar jag att planera min framtid. Jag vet precis vad jag vill jobba med, hur jag vill bo osv. Det som är roligast är att planera med kaninerna.

Men det är ju den lilla detaljen, jag är inte frisk. Jag hatar när folk säger så (mamma, läkare, buppersonal osv). Jag ser ju mig själv som frisk! Sjuk är man ju när man har halsfluss eller cancer. Jag har varken eller. Men alla säger att jag är sjuk. "svårt psyksikt sjuk", säger de. Det känns som ett slag rätt in i magen. Vadå sjuk? Jag kan se, jag kan höra, jag kan gå och jag har inte feber. Men det är det som är det jobbiga. Det syns inte på mig att jag är sjuk, så folk tar för givet att jag är frisk. Men jag vill ändå inte använda den benämningen. Jag vet inte vad jag ska kalla det. Asperger är ju inte en sjukdom, men depression är. Vi kan säga såhär: Det syns inte på mig att jag är deprimerad. Inte om det är en helt normal dag, då jag går runt i färglada kläder och tyllkjol. Då ser jag ut som vilken tjej som helst. Men de dåliga dagarna, när jag inte orkar se på mig själv i spegeln, då syns det. Mina svarta skuggor under ögonen, mina svarta hängiga kläder och min frånvarande blick. Mamma säger att det inte går att få kontakt med mig när jag har en dålig dag. Hon säger att jag svarar, men jag vet inte vad jag säger.

Och det kanske stämmer. Så jag kanske är sjuk ändå. Men jag älskar att planera ändå, för jag vill och tror att jag nån dag kommer må bra.