Funderingar på natten.
Jag lyckas alltid, alltid gå ner mig i tankar så här sent. Det är väldigt sällan jag är uppe efter elva, men när mamma inte är hemma glömmer jag medicinerna, vilket resulterar i att jag inte blir det minsta trött. Också händer det något. Man tänker fel saker, pratar med fel personer och sätter på fel musik. Så är man nere i det där jävla träsket. FAN vad jag hatar det!
Jag pendlar upp och ner, hela tiden. Jag kan inte planera nånting längre, jag vet ju knappt hur jag ska må om en timme. Ena dagen vaknar jag upp, lycklig somfan med planer på att erövra hela jorden. Nästa dag vaknar jag skrikandes, men ångest som klöser i bröstet och med känslan av att aldrig mer vilja gå upp. Såna dagar hjälper ingenting. Jag blir liggandes i sängen, eller så sitter jag ute hos kaninerna hela dagen.
Och ibland pratar jag med fel personer om fel saker. Jag borde ha lärt mig vid det här laget, att vissa saker borde jag inte prata om. Men jag kan inte låta bli, jag behöver prata om det, trots att jag vet att det slutar i panik och smärtfylld ångest.
Inatt kanske inte är en sån natt. Men det lurar där. Det sitter på min axel, då och då viskar det i min öra.
- hur fan har du mage till att påstå att du är lycklig?
Men, säger jag. Jag är ju det. Jag har ju sandra och christin, jag har ju kaninerna, jag har ju familjen. jag är en lycklig människa ju!
- skojar du eller? du är fan inte lycklig, är inte dina ärr ett bevis på det? hur länge är du lycklig den här gången då? en timme. sen kommer du tillbaka till mig, det vet jag ju.
Alltid, alltid gör det så. Ibland blir jag så jävla rädd för att gå ner i träsket, att jag mår dåligt av tanken på att må dåligt. Och jag följs alltid åt av känslan av att vara bevakad. pratade med en kompis om det.
X: Vad är det här för medicin?
Jag: den är mot psykoser
X: men du har väl aldrig haft en psykos?
Jag: de påstår att jag har en lätt psykos. att jag har haft den länge
X: Vad?
Jag: Jag är ju helt jävla övertygad om att någon bevakar mig, jag vet ju att de gör det vafan!
X: Men alla är ju bevakade.
Jag blev så jävla ledsen. X är en person som tror på det övernaturliga. Det gör inte jag. Varför förstår han inte? Jag tror inte att det är nåt spöke, nån alien, nån ond ande eller nån annan skit som bevakar mig. Jag tror inte att det är en riktig människa heller. Jag bara VET att någon bevakar mig. Alltid.
Men, inatt kanske inte är en sån natt. Kanske är det bara en natt då alla andra är ute och festar och jag sitter vid datorn. Kanske är jag bara patetisk.
Jag pendlar upp och ner, hela tiden. Jag kan inte planera nånting längre, jag vet ju knappt hur jag ska må om en timme. Ena dagen vaknar jag upp, lycklig somfan med planer på att erövra hela jorden. Nästa dag vaknar jag skrikandes, men ångest som klöser i bröstet och med känslan av att aldrig mer vilja gå upp. Såna dagar hjälper ingenting. Jag blir liggandes i sängen, eller så sitter jag ute hos kaninerna hela dagen.
Och ibland pratar jag med fel personer om fel saker. Jag borde ha lärt mig vid det här laget, att vissa saker borde jag inte prata om. Men jag kan inte låta bli, jag behöver prata om det, trots att jag vet att det slutar i panik och smärtfylld ångest.
Inatt kanske inte är en sån natt. Men det lurar där. Det sitter på min axel, då och då viskar det i min öra.
- hur fan har du mage till att påstå att du är lycklig?
Men, säger jag. Jag är ju det. Jag har ju sandra och christin, jag har ju kaninerna, jag har ju familjen. jag är en lycklig människa ju!
- skojar du eller? du är fan inte lycklig, är inte dina ärr ett bevis på det? hur länge är du lycklig den här gången då? en timme. sen kommer du tillbaka till mig, det vet jag ju.
Alltid, alltid gör det så. Ibland blir jag så jävla rädd för att gå ner i träsket, att jag mår dåligt av tanken på att må dåligt. Och jag följs alltid åt av känslan av att vara bevakad. pratade med en kompis om det.
X: Vad är det här för medicin?
Jag: den är mot psykoser
X: men du har väl aldrig haft en psykos?
Jag: de påstår att jag har en lätt psykos. att jag har haft den länge
X: Vad?
Jag: Jag är ju helt jävla övertygad om att någon bevakar mig, jag vet ju att de gör det vafan!
X: Men alla är ju bevakade.
Jag blev så jävla ledsen. X är en person som tror på det övernaturliga. Det gör inte jag. Varför förstår han inte? Jag tror inte att det är nåt spöke, nån alien, nån ond ande eller nån annan skit som bevakar mig. Jag tror inte att det är en riktig människa heller. Jag bara VET att någon bevakar mig. Alltid.
Men, inatt kanske inte är en sån natt. Kanske är det bara en natt då alla andra är ute och festar och jag sitter vid datorn. Kanske är jag bara patetisk.
Kommentarer
Trackback
