Kärlek.
Fyfan vad jag hatar det.
Visst, det är underbart att vara kär. Lyckligt kär, som det så fint heter. Att kunna säga vi. Vi mot världen och yadayada. Det är verkligen jättefint, att vara två och att älska varandra. Ett tag.
Det finns ingenting som heter "lycklig kärlek". Det gör det verkligen inte. Kärlek slutar aldrig lyckligt. Det är väldigt många sm inte håller med mig, och jag förstår dem. Men ge mig ett enda exempel då det har slutat lyckligt? Ett enda! Det finns nämligen inte. Alla som någon gång varit kära vet hur jävla ont det gör. Att inte få den man vill ha, att förlora den man har, att älska någon så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen. Det gör förbannat ont.
Säg att du är 15 år och har ditt första "seriösa" förhållande. Allt är underbart, du älskar henne eller honom så jävla mycket. Det är ofta så det låter. 95% av alla som varit 15 vet hur det är att vara kär för första gången, på riktigt.
Något som stör mig är de som varit ihop med sin partner i typ tre veckor, och sen helt plötsligt vet att man kommer älska personen resten av livet. Hurfan kan man säga så?! Ingen vet det! Det är aldeles för stort för att säga! Jag har aldrig, och kommer aldrig, säga så till någon. Jag vill inte inbringa sånt hopp, varken hos mig själv eller hos någon annan.
Jag kan ärligt säga att jag varit riktigt kär en (1) gång. Jag har haft tre förhållanden, men jag har bara varit kär en gång. Och inte fan slutade det lyckligt, det slutade i skärande smärta och stark jävla ångest.
Inga förhållanden slutar lyckligt. Det är pessimistiskt, det är cyniskt. Men jag är en cyniker, och kommer alltid vara.
Visst, det är underbart att vara kär. Lyckligt kär, som det så fint heter. Att kunna säga vi. Vi mot världen och yadayada. Det är verkligen jättefint, att vara två och att älska varandra. Ett tag.
Det finns ingenting som heter "lycklig kärlek". Det gör det verkligen inte. Kärlek slutar aldrig lyckligt. Det är väldigt många sm inte håller med mig, och jag förstår dem. Men ge mig ett enda exempel då det har slutat lyckligt? Ett enda! Det finns nämligen inte. Alla som någon gång varit kära vet hur jävla ont det gör. Att inte få den man vill ha, att förlora den man har, att älska någon så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen. Det gör förbannat ont.
Säg att du är 15 år och har ditt första "seriösa" förhållande. Allt är underbart, du älskar henne eller honom så jävla mycket. Det är ofta så det låter. 95% av alla som varit 15 vet hur det är att vara kär för första gången, på riktigt.
Något som stör mig är de som varit ihop med sin partner i typ tre veckor, och sen helt plötsligt vet att man kommer älska personen resten av livet. Hurfan kan man säga så?! Ingen vet det! Det är aldeles för stort för att säga! Jag har aldrig, och kommer aldrig, säga så till någon. Jag vill inte inbringa sånt hopp, varken hos mig själv eller hos någon annan.
Jag kan ärligt säga att jag varit riktigt kär en (1) gång. Jag har haft tre förhållanden, men jag har bara varit kär en gång. Och inte fan slutade det lyckligt, det slutade i skärande smärta och stark jävla ångest.
Inga förhållanden slutar lyckligt. Det är pessimistiskt, det är cyniskt. Men jag är en cyniker, och kommer alltid vara.
Kommentarer
Postat av: Christin
Jag älskar dig i nöd och lust mig blir du inte av med <3 håller händerna ihop sådär som man gör i kyrkan och säger amen AMEN!
Trackback
